Insidestexten av Lars Westin:
(finns också
att läsa på sidan "Biografi")
Lars Färnlöf (1942-94)
må ha varit kroppsligen liten och bräcklig, men vad
gäller musikalisk kraft och kreativitet var han huvudet
högre är de flesta. Framför allt förmådde han att beröra
sin publik på djupet, vilket är själva kärnan i att vara
musiker. Vi som hann uppleva honom ”live” bevarar dessa
ögonblick i kärt minne. Han skrev också några melodier
som ständigt lever upp i nya versioner, utförda av
samtida och efterkommande. Fler finns att återupptäcka
och förtjänar det verkligen. Förhoppningsvis kan
denna CD bidra till att så sker.
Lars växte upp i en musikalisk familj i Västerås,
halvannan timmes tågresa nordväst om Stockholm. Vid sju
år drabbades han av polio, och det var när han sakteliga
återerövrade de kroppsliga krafterna, som han började
studera musik. Redan i tidiga tonår blev han lokal
jazzstjärna på trumpet, och hans stora begåvning
bekräftades 1958 av framgångar i den riksomfattande
tävlingen ”TV-jazzen”, som leddes av förre basisten och
orkesterledaren Arthur Österwall.
När Lars året därpå kom
till Stockholm för att studera vid Kungliga Musikaliska
Akademien, knöt han kontakter med andra unga jazzmusiker
på Sunside, en ungdomsgård som drevs av Österwall, och
även på Nalen, det legendariska danspalatset ett par
kvarter därifrån. Saxofonisten Bernt Rosengren,
trumslagaren Fredrik Norén och pianisten Staffan Abeleen
var några av dem, och 1960 engagerades han i Abeleens
nybildade kvintett, som han snart kom att prägla med
sina kompositioner och sitt spel, nu på kornett.
Tidigt utvecklade Lars Färnlöf en bitterljuv, lyrisk
(några vill säkert kalla det romantisk) version av den
amerikanska hardbop-stilen. Han rytmiska gnista och
vackra melodier, klädda i kongenial harmonisk dräkt, var
annorlunda än det som hördes från tidens stora
jazzhjältar i USA. Färnlöfs ”soul” hade sina rötter lika
mycket i skandinavisk jordmån som i myllan hos jazzens
födelseland. Många tyckte också att många av hans
kompositioner hade ett typiskt nordiskt tonfall (till
exempel melodier skiftande mellan dur och moll,
tretaktsrytmer i sensuella, dröjande tempi), men mer än
allt annat återspeglade musiken hans egen unika
personlighet.
Staffan Abeleens kvintett var från början framgångsrik
och spelade över hela landet, gjorde EP-skivor, och fick
till och med vara “förband” åt Thelonious Monk i
Stockholms Konserthus när han i maj 1961 gjorde sitt
första framträdande någonsin i Sverige. Under första
halvan av sextiotalet tillbringade bandet mycken tid ute
i Europa, inte minst med att spela på klubbar i Tyskland
för amerikanska soldater. Kvintetten kompade också
sångerskan Monica Zetterlund under ett par svenska
folkparkssomrar. Hon sjöng några av Färnlöfs melodier
med text av Beppe Wolgers, däribland ”Farfars vals” (som
spelades in instrumentalt på skiva som ”Grandfather’s
Waltz” av Stan Getz och Bill Evans) och ”Att bli
övergiven” (som här hörs med Sansara under titeln ”It’s
all over”). Hennes stämma fick 1966 även bära Färnlöfs
tema till Hasse & Tage-filmen ”Att angöra en brygga”, en
melodi som sedan dess är både välkänd och älskad av de
flesta svenskar.
Vid det laget hade speltillfällen för jazzmusiker i
Sverige nästan upphört att existera, och Abeleens band
hade förvandlats från mer eller mindre heltid till
alltmer utglesade, tillfälliga projekt. Så gick det på
tills 1975, men redan tio år dessförinnan, i början av
1965, hade Lars (ännu bara 22 år gammal) dragit iväg
till Los Angeles för att förmera sina studier vid
University of Southern California. Vid sidan av den
unvervisning han mottog i komposition och orkestrering,
skaffade han också nya erfarenheter genom att bo i
Watts-området, där han spelade med en hammondorgel-grupp
på ett lokalt ställe, och många musiker gav honom
uppmuntran och vänskap, inklusive Quincy Jones. I Los
Angeles började Lars också spela flygelhorn och processa
dess klang med tidens nya, elektroniska hjälpmedel.
Efter att ha återvänt till Sverige 1967 återupptog Lars
kontakten med Abeleen och försökte sig dessutom på egna
grupper, inklusive en sextett som han ledde med
amerikanske trombonisten Ron Myers. Mer och mer upptogs
dock hans tid av komposition för film och av
beställningar för alla möjliga ensembler, allt från den
stora Radiojazzgruppen till symfoniorkester. (Lars skrev
till och med ett bidrag till
Eurovisionsschlagerfestivalen men mötte sitt Waterloo
redan i de svenska uttagningarna i form av popgruppen
ABBA.)
Efter att ha varit frånvarande från jazzestraderna i
flera år, blev Lars i mitten av sjuttiotalet kontaktad
av Bernt Rosengren, som ville ha honom med i sitt
nybildade storband. Det fick honom att börja spela igen,
och han tyckte verkligen om att delta i ett band.
Bildandet av Sansara inspirerades av denna erfarenhet.
Jag vet inte hur han fick idén till namnet, men Sansara
är sanskrit och står i indisk religion för människan
återkommande strävan (födelse, liv, död, födelse
igen...och så vidare, igen och igen) innan hon lyckas
uppnå den eviga vilan, Nirvana. Sansara kan kanske också
tjäna som en beteckning för musikens konstanta tillstånd
av utveckling.
Från 1976 uppstod Sansara tid efter annan på olika
konsertestrader. Jag har ett vagt minne av vad jag tror
var bandets premiärspelning på den kortlivade klubben
Bullerbyn i en sedermera bortriven byggnad ovanför
järnvägsspåren vid Stockholms centralstation. Musiken på
denna CD spelades in av Sveriges Radio kort därpå, och
flera år senare hittade Lars en bandkopia, som han
entusiastiskt spelade upp för Fredrik Norén i telefon
och uppmanade honom att försöka få den utgiven på skiva.
Det gjorde han, förstås. Här är den, bara att tacka och
ta emot, bättre sent än aldrig. Mycket bättre!
Förutom gamla vännerna Fredrik Norén, som också hade
spelat i en tidig version av Staffan Abeleens kvintett,
och Bernt Rosengren, valde Lars i det här sammanhanget
att omge sig med den legendariske amerikanske
conga-spelaren Sabu Martinez (1930-79), vars eldfängda
rytmer tidigare hade bidragit till bland andra Dizzy
Gillespies och Art Blakeys musik. Sedan han 1967 flyttat
med sin familj till Sverige var Sabu en vitaliserande
kraft inom svensk jazz, och han anlitades gärna även av
artister inom andra genrer. På flygel och Fender Rhodes
elpiano medverkade Bobo Stenson, från början
västeråsare; han hade bara fyllt 15 när Lars först
presenterade honom som en jazzmusiker i vardande för
sina kompisar i Abeleens band. På elektrisk basgitarr
medverkade Thomas Östergren, en mångsidigt skicklig
musikant som bidrog förtjänstfullt till många svenska
”fusion”-projekt under 1970- och 1980-talen, och som
numera bor i Kalifornien.
När Sansaras enda LP spelades in på jazzclub Fasching i
Stockholm nio månader senare, fanns bara Färnlöf, Norén
och Rosengren kvar. Medlemmarna fortsatte att skifta
från gång till gång, när Lars lyckades hitta spelningar.
En gång tvingades han på grund av sjukdom till och med
att skicka en vikarie för sig själv på trumpet. Men hans
kompositioner gav profil åt Sansara, och de spelades
lika kärleksfullt och entusiastisk av alla som kom och
gick.
I
våra samtal genom åren betonade Lars ofta värdet i att
utbyta och jämföra musikaliska idéer och erfarenheter
musiker emellan genom att improvisera tillsammans. Han
uttryckte också sorg över det faktum, att jam sessions
ansågs vara något förlegat, och att det inte längre gavs
tillfällen för musiker att samverka utanför fasta
formationer. Han hävdade samtidigt vikten av att blanda
olika stilar, musikaliska elemet och personligheter för
att leda musiken in på nya, okända vägar, utveckla och
fördjupa den.
Just detta handlade Sansara om. Är inte detta själva
kärnan i jazzen, så säg!
Lars Westin
|